Powerwalk på rakbanan med härligt underlag.
Medföljande pleasurehäst hälsar att han HATAR att promenera i kossehästtempo. Han får småjogga och det är jobbigt ju...

Efter Ralph Hull clinicen har Boogie fått vila helt i tre dagar ute på ponnybetet. Hon har fått komma in och bli pysslad med varje dag. Både hon och kompisen Bella uppskattar en stund i sval box som omväxling till sin älskade ek. De är också glupskt hungriga, då de ogärna lämnar skuggan för att beta dagtid. Men gräset är kortklippt och magarna runda, så de jobbar nog nattskift i stället.

Igår fick Boogie trimma igång igen med lite frihetslongering. Eller vad man nu ska kalla det som jag absolut inte trivs med att kalla frihetsdressyr. Hästen är lös, jag har godis och klicker och så turas vi om att föreslå övningar. Ungefär så.
Det var varmt och kvavt i ridhuset, och Boogie ville mest föreslå samling i skritt. Några fattningar blev det också, men inga längre durationer.

Idag var det svalare och jag körde uppsuttet. Hade t o m petat in stången, och tänkte vara noga med mig själv att styra med säte/skänkel och bara röra handen i den "lilla boxen" som Ralph pratat om. Jag red bettlöst hela kursen, men försöker komma ihåg att rida på stång någon gång i veckan .
Om jag nu någonsin varit orolig för att Boogie skulle ha tagit illa vid sig och känt att signaler blivit förgiftade av den mer traditionella ridningen under kursen, så kunde jag genast lägga det åt sidan. Trots att vi delade ridhus med en relativt nyinflyttad valack så var hon ivrig att föreslå fattningar. Galoppen var jättefin, bara att åka med, och jag fick forma med innerskänkel utan att tappa vare sig i duration eller latenstid. Ett av de roligaste och bästa pass vi haft på länge! Jag kunde verkligen bara liksom sitta "i hästen" och tänka fattning, så rundade och rullade hon. Fick även godkänt av Ebba att ingenting såg stelt och kantigt ut. Härligt att hon var så fräsch efter kursen! Man vet ju aldrig när man byter underlag och dessutom rider mer intensivt än vad man gör hemma.

Efter ridpasset lite haghäng i solnedgången med Boogies lilla crew, som precis gick på nattskiftet.

Boogie och Bella

26-årigt russto

Bella fotobombar

Som hästägare hjälper det inte att vara inbiten skeptiker – skrock hindrar en ändå att utropa att nu går det bra!

Men nu kastar jag mig utför stupet i alla fall:

Hottis har varit på veterinärkoll hos Axel, fått hovarna röntgade efter fångkänningen, och fått klartecken att börja ridas igång efter omskoning.

Han går nu ute heldag tillsammans med ljuvliga lilla Sheldon, på gräs, och det ser ut att funka.  Socialt funkar det mer än väl. Hottis stortrivs i rollen som “farbror” och Sheldon tar ut svängarna rejält och testar alla möjliga coola moves på farsan Baloo.

Vi får tyvärr inte släppa ut honom dygnet runt i sommar, men klarar han sig utan återfall kan vi testa på magert bete nästa år.

I och med att Sheldon avlastat Boogie som Hottis-sällskap så har hon kunnat få gå ut dygnet runt med sin nya BFF Bella. Igår fylldes det på med ytterligare två ponnier i samma hage, ett russ och en connemara. Första kvällen var Boogie väldigt sträng med att “rör inte min kompis och kom inte in under vår ek”. Redan idag så hade hon släppt in de andra två under eken och det ser ut att bli en skön liten crew för Boogie att basa över.

    Jag bara skrattar och njuter av varje minut i hagen med personliga ston, som signalerar  tydligt men juste till varandra, och som har både tillit och respekt för oss människor. Bella har Boogie släppt helt in på livet, så hon får äta mineralpellets ur min hand tillsammans med Boogie. Nos vid nos. Det har bara hänt med Tabby och Penny förut.  Jag blir så glad i hjärtat när hon har sådana riktiga väninnor. 

I o m Hottis konvalescens har det blivit läge att ta tag i uteritterna på egen hand. Boogie var ju förr väldigt enkel att rida ut på ensam. Så hakade det upp sig lite under vår tid i Sigtuna. Kanske var det vår övergång till helt belöningsbaserat. Dvs tidigare har hon gått framåt för att hon varit mer rädd för skänkel och pisk än för det hon stött på ute. Eller så var slumpen spelat in. Hur som helst så har vi båda tyckt det blivit jobbigt helt plötsligt. Jag har känt mig  verktygslös när hon låst sig. Jag har inte velat falla tillbaka till press, hon har inte varit mottaglig för belöning.  O eftersom Ebba och jag i princip alltid är i stallet samtidigt har vi ridit ut tillsammans.

Men nu har det blivit av till slut, och det känns som om vi ryckt framåt. Det som är svårast är hästar i hagar vi passerar, om de kommer springande. Vilket de gärna gör här ute på landet “Grabbar, nu  HÄNDER det något!!!”

Rådjur, fågelflockar, fladdriga hösilagebalar, skramliga bilar, högtyckstvättar – no worries!

Dorperfår…. Jo, men det tar sig. Igår galopperade vi förbi dem. I svåraste galoppen. Utan att dö.

Framgångsfaktorn är att jag, trots inre strider, hållit mig till min ursprungsplan, och belönat, belönat, belönat.

Om man har autopaus på Runkeeper kan man se sina belöningstillfällen. Ganska kul att se hur de sammanfaller med sträckor med utmaningar. Där det är glest har det varit gynnsamt underlag och Boogie har självmant erbjudit galopp eller snabb trav.

Häftigast att av allt är känslan när hon själv bjuder framåt, trots miljösvårigheter, där jag kommit åt att belöna bra på tidigare turer.

Igår kände jag verkligen att min “gamla” uterittshäst var på väg tillbaka. Lilla pansarvagnen.

Vilket firandes med en osedvanlig selfie medan Boogie fick beta efter högergaloppen förbi dorpergänget.

Idag hände sedan det oerhört stora att min fina vän Annsofie flyttade in med sina hästar  i vårt stall. De senaste 15-16-åren har vi bott minst 35 mil ifrån varandra, men plötsligt så händer det!

Senast vi bodde i samma stad tränade vi hund ihop och hade ett enormt givande och utvecklande samarbete.  Team Hot Dogs!

Nu ska vi vara stallkompisar och jag räknar med skratt, gråt, svett, blod och kärlek! Vi börjar i morgon!